Gud är en dönick!

Att gå i kyrkan var det tråkigaste som fanns. En farbror där var snäll, men de flesta andra verkade inte bry sig om annat än sig själva och att vara tråkiga (kanske någon av de andra log någon gång).

So - what!

Om Gud fanns så måste han vara den tråkigaste man kan tänka sig! I så fall har han åtminstone lyckats förstöra alla i kyrkan!

Nej - om det är sant - det här med Gud - då vill jag inte bry mig om honom förrän möjligen 1 sekund innan jag dör (om det inte finns något bättre alternativ). Annars är hela livet förstört! Och - skall det vara så i himlen också så blir det en stor plåga att vara där ...

När jag var 16 år gammal träffade jag en kompis jag inte sett på flera år. Men - han var galen! Han var kristen (och - det var ju galet ...) - men vad värre var: Han gillade hårdrock! Detta var en helt omöjlig kombination. Att vara kristen är att vara tråkig, att gilla bra musik som rockmusik (inte bara släpiga psalmer med konstiga ord som man somnar till ...)* - det var något kul!

Min kompis och jag diskuterade rockmusik i någon timme, med ljudet dånande från högtalarna (ja - man fick höja rösten för att det skulle höras). Det var det ENDA vi talade om. Inget om Gud, inget om Bibeln, inget om något annat.

När kompisen åkt började jag fundera. Om min kompis kan vara kristen, och han gillar rockmusik (i motsats till musiken i kyrkan ...) - då, kanske, det är fel på folket i kyrkan och INTE på Gud! Men - innan jag tog det slutliga steget var jag rädd och osäker. Tänk om Gud förvränger min hjärna och gör mig lika tråkig som dem i kyrkan - då kanske det är bättre att dö an att leva som något slags zombie ...

Vad bra att jag till slut bestämde mig för Gud! Gud är ingen surgubbe. Han har skapat det roliga, han har skapat en massa annat bra. Den rädsla jag kände när jag bad till Gud om att få ta emot honom i mitt liv - "Tänk om Gud förvränger mitt inre totalt och gör mig till en fruktansvärd zombieliknande stillasittande tråkmåns" - den rädslan visade sig vara ogrundad! Men - sen har vi människor förstört en del av det, både inom och utanför kyrkan.

Om man är en kristen skall men verkligen leva - annars är något fel!

(Men, man kanske också måste ta ansvar för en del saker - och det är inte säkert att just det alltid är roligt. Däremot är det viktigt, och man kan enklare hjälpa både sig själv och andra människor som har det svårt, både här hemma och långt borta!)

Gud är alltså ingen dönick, men många av oss är det ibland (och en del är det kanske ofta ...). Se igenom alla dimridåer - vi skall inte dyrka människor och deras fel och brister. Det finns en som vill det goda för oss!**

Nu är det slut på just denna sida! Läs gärna mer på andra sidor eller ta kontakt om du har mer speciella frågor!

---

* Det är ju inte musiksmaken som avgör om det är tråkigt eller inte, men blir det för mycket traditioner och regler så kan det levande “livet” försvinna och ersättas av tom och enformig “byråkrati”. En kyrka där det är mycket ljud kan vara lika “byråkratisk” (men på ett annat sätt) som en där det är tystare. Det är inte det yttre som avgör.

Det är nog bra om alla kan variera lite grann, inte variera genom att man bestämt det “byråkratiskt”, utan att låta det ske naturligt och med liv. Om man inte bryr sig om andra på ett generöst sätt, så kanske man genom sin "byråkrati" blockerar för andra att få se det riktiga, levande livet.

Och - även: Man vet ju inte hur det lät med alla pukor, harpor, basuner/trumpeter och cymbaler på Gamla Testamentets tid. Det kanske lät som den värsta rockorkester, även om det fanns med en del finstämdare intsrument också.

** Dessa ord är visserligen riktade till det judiska folket vid ett visst tillfälle, men det gäller även oss. Man kan hitta mycket i hela Bibeln som talar om samma sak, men här är en del av det liksom koncentrerat. Se speciellt Jer 29:11-13.

<< Till startsidan