Mats Molén - Vetenskap, ursprung och skapelse
Vetenskap, ursprung och skapelse

Av Mats Molén

Fakta om vårt ursprung

Det finns oerhörda mängder viktiga fakta, i vanlig vetenskaplig litteratur, som sällan kommer ut till allmänheten. Artikeln nedan är en kort sammanfattning av tusentals böcker och tidskrifter som tar upp jordens historia.

(För ytterligare läsning samt källhänvisningar finns en mängd litteraturförslag i shopen samt i länkarna i höger spalt).)

Alla bör lära sig tänka kritiskt i skolan, när det gäller alla sorters påståenden. När det gäller frågan om hur allting kommit till skall det räcka med att undervisa mer naturvetenskap, så ser man problemen med den i dag rådande evolutionsteorin. Man behöver inte kalla det intelligent design, skapelselära eller kreationism. Rakt upp och ner – mer naturvetenskap. Det räcker! Sedan får var och en jämföra de fakta som finns med sin tro, antingen man tror på Bibeln, vill vara ateist, eller något annat – för att pröva om ens egen tro håller. Och – förhoppningsvis är man då så öppen att man kan ändra sig om man har fel på något sätt!

Det finns dock ett stort problem här. Många personer vill kalla sin egen tro för "naturvetenskapliga fakta". En del blir arga om man ens antyder något annat än att deras tro är naturvetenskap. Vi kan inte hindra människor att tro olika saker, men de som inte vill vara kritiska till sin egen tro borde verkligen inte få presentera den tron som fakta! Det sistnämnda sker dock ofta i dag.

Introduktion


Vad är verklighet? Många gånger hittar vi på en egen verklighet att leva i, helt enkelt därför att vi inte gillar världen som den är på riktigt. Ingen kan ju ha rätt i allt. Men om man inte är öppen och ödmjuk för att man kan ha fel, kan den verklighet man byggt upp krascha i bitar en dag, helt eller delvis.

En del människor vill inte bara hitta på en verklighet, utan de kallar dessutom sin verklighet för “sanning” eller “vetenskap”. De vill dessutom ofta lära ut den syn de har som fakta. Allt detta kan på olika sätt vara förståeligt (och, det finns ju dessutom något som är rätt). Men, en del går så långt att de försöker hindra andra att granska den “verklighet” de själva tror på, och vill inte heller själva pröva sin egen tro. Det sistnämnda kan lätt leda till sekterism – allt som inte prövas, eller som inte får granskas, kan lätt leda till att man kommer mycket fel.

Vi har även ofta förutfattade meningar om andra människor och deras tro, av olika anledningar, och en del människor vill därför inte diskutera vissa saker. Ett ämne som är extra känsligt är religionen. Om en präst, pastor (el dyl) eller någon man verkligen litar på gör fel, så kommer man gärna ihåg det. Om en politiker, idrottsman eller företagsledare gör fel – då glömmer vi det ofta efter ett tag. Om en musiker eller en vetenskapsman gör fel, slätar vi ofta över det. Det förstnämnda och det sistnämnda är ofta farligast, för man litar lättare på kyrkans män, sina vänner och vetenskapsmän. De personer som inte prövar sina tankar, och litar på människor som om de är gudar, kan ofta komma fel – oberoende av om det gäller kristen tro, ateism/scientism eller något annat religiöst/filosofiskt system.

Personligen började jag mitt sanningssökande som teistisk evolutionist, alltså en som tror att Gud har styrt evolutionen. Men, ju mer naturvetenskap jag studerade, desto svårare hade jag att tro på evolutionsteorin. Här nedan följer några naturvetenskapliga fakta som fått mig att tvivla på stora delar av evolutionsteorin.

Vi styrs av filosofi – men alla förstår inte det


Utan att vi tänker på det styrs vi alla mer eller mindre av förutfattade meningar. En del av våra tankar och åsikter är genomtänkta, men andra har vi bara okritiskt accepterat genom att vi vuxit upp med dem. När man vet detta kan man börja söka efter verkligheten, dvs sanningen om olika saker. Men för att komma rätt är det ofta bra att man diskuterar sina tankar med andra, dvs att man prövar allt och behåller det som är gott.

Inom just området ”vårt ursprung” finns extra många förutfattade meningar, eftersom denna fråga även berör vår religiösa tro, antingen vi är ateister, kristna eller något annat. I dag presenteras tanken om evolution oftast som ett bevisat faktum, dvs tanken att allt levande utvecklats från en gemensam förfader, och många vill hindra att man ens diskuterar om denna tanke är rätt. Människan anses ha utvecklats från apmänniskor, som kommit från apor, som kommit från halvapor, som kommit från något som liknat en råtta, som kommit från något slags reptil/ödla, som kommit från något slags groddjur, som kommit från någon fisk, någon mask och – från allra första början – den första encelliga urvarelsen.

Men evolutionsteorin kan egentligen aldrig bli så sann som den oftast presenteras i massmedia och läromedel – om man ser det rent vetenskapligt. De begränsningar som finns i den vetenskapliga metoden gör att man aldrig säkert kan veta hur det var tidigare i historien. Saker som man kan se och undersöka kan vi alltså vara tämligen säkra på. Vi vet att jorden är rund, och vi vet att det funnits dinosaurier. Men vi vet inte hur det ser ut i jordens inre (även om de beskrivningar man gör kan vara ganska tillförlitliga), och vi vet inte hur dinosaurierna betedde sig (vi vet dock att de inte betedde sig som de gör i de flesta moderna skräckfilmer om dinosaurier).

Vetenskap kan dessutom aldrig användas för att bevisa om Gud finns eller inte. Det sistnämnda är lika ologiskt (men mer avancerat ologiskt) som att säga att man kan räkna ut med hjälp av multiplikationstabellen att man skall bli kär i en speciell person. Filosofer och forskare har emellertid konstruerat och begränsat vetenskapen till att gälla materiella objekt, dvs det som vi på något sätt kan se och ta på. Och om det då finns något mer – som en ande eller en Gud – kan vi inte med hjälp av vetenskap upptäcka denna andliga verklighet. Oerhört många personer gör då här ett grundläggande fel. Bara för att vi definierat bort det andliga från vetenskapen betyder det inte, att det andliga inte finns! Och många menar att vi aldrig får dra in någon Gud i verkligheten, därför att vi då blir ”ovetenskapliga”. Speciellt ateister, och de som börjat tänka ateistiskt, vill aldrig dra in Gud och de säger sig då vara mer vetenskapliga. Det sistnämnda är ungefär lika ologiskt som att säga att man är mer vetenskaplig om man räknat ut med matematik att man skall bli kär i någon viss person. Man gör sig skyldig till samma tankefel båda gångerna. Vetenskap handlar alltså inte om huruvida andliga ting finns eller inte, även om många vill pressa in hela verkligheten i sitt inomvetenskapliga, icke-andliga tänkande.

Det finns således inget inom filosofin eller inom vanlig, normal vetenskap som på något sätt utesluter Gud. Däremot finns det, som nämnts, många tankar som människor funderat ut som används för att “tänka bort Gud” från verkligheten. Och dessa tankar kallar man då ofta för ”vetenskap”. Helt emot vanlig, enkel logik!

Biologi – om livet

Livets uppkomst
Många tror att livet uppkommit av sig självt ur något slags ”kemisk röra”, på jorden eller någonstans ute i universum. På 1800-talet, när man knappt visste vad en cell var, kunde kanske en sådan tanke få naturvetenskapligt gehör. Men vilken modell man än har för hur livet skulle ha uppkommit av sig självt, kommer man inte ifrån de grundläggande naturvetenskapliga fakta vi har om naturen. Här är mycket förenklat några av dessa:

  • De ämnen som bygger upp levande varelser är ofta mycket speciella och ofta ömtåliga – s k livets molekyler. Dessa molekyler bildas i mycket små mängder eller inte alls ute i naturen, förutom när de byggs ihop i speciella ”kemiska maskiner” inne i cellerna, dvs inne i det som redan är levande varelser.
  • Om livets molekyler bildas i naturen så bryts de ner eller reagerar på fel sätt med andra molekyler, innan något annat händer. Det som skulle kunna bli till något som delvis liknar en del större molekyler som finns i levande organismer, blir i stället helt andra molekyler som inte har med livet att göra.
  • För att molekyler skall kunna användas till något som liknar en cell måste det finnas oerhörda mängder färdiga molekyler. Dessa måste sättas ihop samtidigt och då också passas ihop på mycket speciella och komplicerade sätt, så att de utför vissa bestämda saker på rätta platser.
  • För att levande varelser över huvud taget skall fungera måste det finnas ett språk, dvs en kodad beskrivning till hur det skall fungera (= DNA/RNA) samtidigt som denna kod skall tolkas och användas. Man behöver alltså ett språk, något som förstår språket, och information till hur allt fungerar, på samma gång! Det skulle vara ungefär som om det uppkom ett språk helt av sig självt, i t ex en dator (ungefär som finska eller svenska). Men samtidigt måste det uppkomma en avläsningsmekanism i datorn som förstår just det språket. Och, sedan måste det även samtidigt uppkomma en mekanism som kan omsätta i handling den ”information” som finns lagrad i detta nya språk. Och, slutligen måste det samtidigt uppkomma just den information som innehåller noggranna samordnade beskrivningar till hur t ex en enkel cell fungerar och förökar sig. Finns inte allt där samtidigt fungerar det inte!

När man ser hur livet är uppbyggt finns ingen annan logisk slutsats än denna: Det finns ingenting som visar att liv kan uppkomma av sig självt! De som hävdar något annat sysslar med ogrundade spekulationer eller struntar i det mesta vi vet, för att själva bygga en teori på någon mer eller mindre obetydlig detalj. Även om det bara fanns några få av de fakta jag nämnt här ovan, så proklamerar naturen en enda sak: – En konstruktion behöver en Skapare. Det är ett grundläggande och ologiskt tankefel som en del gör, att tro att man ”tar bort Gud” om man upptäcker hur naturen fungerar, ungefär som att en konstnär inte skulle finnas om man upptäckte hur hans tavlor var uppbyggda. De strukturer i uppbyggnaden av livet som jag nämnt här, dvs att det behövs samtidig uppkomst av olika sorters samordnad information, kräver en Skapare!1

1. För den som är filosof: – Detta är således inte ett ”vetenskapligt” svar, eftersom man har definierat bort sådana svar från vetenskapen. Men det är ett fullständigt logiskt svar, som stämmer helt med det vi kan se i verkligheten, även om inte alla människor vill tro på det. Alla observationer är sådana man kan göra i dag, och det är inget ”historiskt” osäkert i hur information och enkla naturlagar fungerar. Motsatsen – att tro att livet uppkommit av sig självt – har inget som helst stöd från naturvetenskapen och vilar inte på någon verklighetsgrund. Den enda tanke som skulle kunna förklara livet utan Gud är om hela världen vore en illusion, och att du själv är ”gud”. (Och, en del vill ju ha det så…) Den tanken stöter dock på många andra problem, som jag inte går in på här.

Mikro- och makroevolution
Det finns mängder av variation i naturen. Om det inte finns variation kan naturen inte fungera. Man kan enklast studera livets variation hos hundar, där vi människor avlat fram de mest förunderliga varianter. I naturen sker liknande förändringar som dem man kan se hos hundar, men då sker de spontant och man kallar det för evolution. Alla hunddjur (inklusive t ex rävar, vargar och schakaler) har t ex utvecklats från ett ursprungligt hunddjur, alla finkar på Galápagosöarna har utvecklats från en ursprunglig fink, måsarna runt polcirkeln har utvecklats från en ursprunglig mås, osv osv.

Om man undersöker all denna evolution lite noggrannare ser man dock snart att det inte har hänt så mycket. Hundar har t ex fått korta och långa ben, finkar har t ex fått lite olika form på näbbarna och djur visar upp lite olika beteenden. Det har ofta uppkommit färgförändringar och motståndskraft mot sjukdomar hos djur och växter, och på vissa platser har djur blivit lite ”handikappade” och tappat vingar eller ögon. Sådan evolution är ju inte svår att få – och sådan evolution måste finnas, åtminstone på något sätt, för att inte ”allt” skall se likadant ut. Det som finns i naturen måste alltså kunna förändras (t ex förekomsten av långa och korta ben), enklare saker måste kunna uppkomma (bl a färgförändringar), och saker måste kunna försvinna (ögon, vingar etc). Sådan evolution kan man kalla mikroevolution, dvs riktig evolution.

Men för att en amöba eller en bakterie skall bli till en människa (eller något annat) måste något helt nytt uppkomma. Det räcker inte med att förändra det som redan finns eller att bara göra många små förändringar, utan det måste komma till helt nya system, där mängder av olika strukturer och beteenden etc samverkar så att man får armar, ben, mage, ögon osv, en ”första gång”. Sådan evolution kan kallas makroevolution, storskalig evolution. Men man har aldrig någonsin visat att sådan makroevolution är möjlig. Många tror dock att sådan evolution sker hela tiden. Man beskriver nämligen nästan alltid sådan makroevolution som att den är en nödvändig del av vår värld, ungefär som en naturlag, och då måste man ju tro på den. Men så snart man börjar undersöka lite noggrannare hur djur och växter är uppbyggda, blir det oöverstigliga hinder för all slags makroevolution.

Inte ens en Gud skulle kunna åstadkomma långsam makroevolution, helt enkelt därför att sådant som är mitt emellan olika strukturer/beteenden inte fungerar! Det skulle vara ungefär som om vi människor började göra en motor av pedalerna och pedalfästet på en cykel – och varje mellansteg i konstruktionen skulle fungera och inte bara vara ”en massa skräp” på en mindre väl fungerande cykel. Och naturen är ännu mer komplicerad än de saker vi människor tillverkar. Gud skulle få bära omkring och ge ”konstgjord andning” till ”mellantings-varelser” under miljontals år, om mellanting skulle ha funnits på riktigt (detta måste gudstroende evolutionister faktiskt tro, även om de ofta inte upptäckt själva att de måste tro så). Aldrig någonsin har någon enda evolutionist visat att någon enda komplicerad struktur/sak/beteende skulle ha kunnat utvecklas av sig självt eller ens med hjälp av en Gud. Tanken om makroevolution saknar således verklighetsanknytning.

Makroevolution är därför låtsas-evolution. Den fungerar inte och kan inte fungera. Det enda som fungerar är direkt skapelse, där olika strukturer/beteenden/organ passas ihop med varandra från början, vilket helt stämmer överens med skapelse av en mängd “ur-typer” av djur och växter.

Fossil och mellanformer
I massmedia och läromedel beskrivs ofta djur som sägs vara mellanformer, t ex ”fyrbenta fisken” (Ichtyostega) och ”urfågeln” (Archaeopteryx). Men knappast någon forskare tror att dessa djur är förfäder till några nu levande djur, och man vet inte heller vilka dessa djurs förfäder skulle vara. Fossilfynden visar nämligen precis raka motsatsen till det man skulle förvänta sig om evolutionsteorin är sann. Det finns mängder av mellanformer där vi vet att det sker riktig evolution, dvs mikroevolution. Ja, man kan säga att det finns miljontals mellanting inom djur- och växtgrupperna. Men där det anses ha skett makroevolution, där nya komplicerade strukturer tros ha uppkommit, där finna inga förslag till mellanformer alls, eller bara några dåliga förslag som inte många forskare tror på (som de två ”mellanformer” jag nämnde ovan).

I fantasin kan man dock skapa mycket, och bilder på ”riktiga” mellanformer finns ibland i böcker och media. Men även om dessa fantasivarelser skulle ha kunnat finnas (antingen de är helt påhittade eller att de till stor del är fantasifulla tolkningar av en varelse som man hittat som fossil), visar naturen fortfarande raka motsatsen till evolutionsteorin: – Det finns mängder av helt riktiga mellanformer där man inte borde hitta så många, mellan djur eller växter som liknar varandra mycket (t ex inom hunddjuren) och – motsatsen – det finns inga eller bara några ytterligt få dåligt passande förslag till mellanformer där det borde finnas många, mellan djur eller växter som är mycket olika varandra (t ex mellan vattenlevande och landlevande djur).

Det man ser i naturen stämmer precis överens med det vi kan se i en gammal bok som är en grund för tre stora religioner, nämligen Bibeln. Enligt Bibeln skapade Gud djur och växter efter deras sorter eller slag. Inte efter deras ”arter” som många säger. Ordet “art” som finns i Bibeln är bara en mycket dålig översättning av det hebréiska grundordet “min”. Bibelns ”arter” har inget att göra med nutida arter. Och, det som forskare kallar arter uppkommer hela tiden genom mikroevolution (t ex finkar på Galápagosöarna), och ibland ”uppkommer” nya arter bara för att forskare med olika åsikter råkar beskriva exakt samma djur eller växt!

Apmänniskor
Det mest suggestiva och ”övertygande” inom hela evolutionsteorin är när man visar rader av apliknande varelser som reser sig mer och mer och till slut blir till människor. Detta område är det kanske mest kontroversiella inom seriös forskning. Om man studerar de skelett man använt som grund för tron på att vi utvecklats från apmänniskor blir det en helt annan bild än den som finns i läroböckerna.

Skelettet från den varelse som kallas Lucy (Australopithecus afarensis) ser ut som en nu levande dvärgschimpans, och ”hon” var förmodligen dessutom en hane! Andra varelser med samma namn (Australopithecus) är mest lika andra nu levande stora apor. De fynd som kallas Homo habilis har nu, sedan man funnit flera skelett av dem, börjat se likadana ut som de ”tidigare” varelserna (Australopithecus). Homo erectus ser ut exakt som nutida människor från halsen och neråt. Även om huvudet på Homo erectus är lite annorlunda format än hos de flesta av oss, med t ex låg panna och ögonbrynsbågar, finns faktiskt samma drag hos många nu levande människor. De är vanligast bland eskimåer och uraustralier. Jag själv har foton på en indianhövding och en helt vanlig svensk pastor som har dessa drag! Neanderthalarna var vanliga, lite kraftigt byggda människor med större hjärna än vi har. De hade delvis fått sina ”aplika” drag på grund av att de led av ledgångsreumatism och D-vitaminbrist.

De fynd man gjort av ”apmänniskor” kan således ganska enkelt sorteras in i apor samt människor, och inget visar att de var apmänniskor.

Utöver detta har man hittat helt vanliga skelett av människor i lager äldre än de lager där man hittat alla ”apmänniskor”. Dessutom har man gjort många misstag och byggt upp apmänniskor från en gristand, ett tåben från en häst, ett revben från en delfin, ett lårben från en krokodil och t o m ett skalltak från en åsna!

När man jämfört arvsanlag hos människoraser över hela jorden, samt dessutom sett hur snabbt dessa arvsanlag ändras spontant (genom s k mutationer), blev resultatet mycket intressant. Hela människosläktet verkar ha kommit från en enda ursprunglig kvinna och en enda ursprunglig man för kanske 10 000 år sedan. Observera att jag inte talar om Bibeln nu, utan om vanlig naturvetenskap. Dessa naturvetenskapliga resultat stämmer dock helt överens med det vi ser i Bibeln: Gud har skapat apor och människor, och vi har kommit från två ursprungliga människor för kanske inte så länge sedan.

DNA och jämförelser mellan olika djur och växter
De senaste 30 åren har forskare mer och mer börjat jämföra djur och växter på molekylnivå, dvs jämföra olika sekvenser av DNA och proteiner.

För att olika djur och växter skall kunna leva tillsammans med varandra måste de ha likheter i uppbyggnaden. De varelser som är minst lika oss i uppbyggnaden kan vi inte ha så mycket gemenskap med, t ex svavelbakterier. De varelser som är mest lika oss till det yttre (utseende, beteende och levnadsförhållande) är förstås mest lika oss till det inre, annars vore det mycket underligt! Likheterna kan tolkas som att vi har en enda skapare (inte två eller flera).

På senare tid har man även upptäckt något slags funktion och ibland flerdubbel funktion hos nästan allt DNA, man har sett att vi inte är så lika schimpanser som man skrivit i läroböcker i ca 40 år, och mutationer som sägs binda ihop människor med speciellt schimpanser har man även funnit hos andra djur (typ marsvin ...).

Om man gör lite djupdykningar i molekylärbiologin ser man dessutom att allt levande bäst kan sorteras in i en skapelsegruppering. Och om fakta skall passa med evolutionsteorin måste evolutionsteoretiker föreslå att det sker ungefär lika många mutationer (förändringar i arvsanlagen) per tidsenhet hos djur och växter trots att gjorda observationer samt normal logik tyder på att det bör ske ungefär lika många per generation (dvs vid kopieringen av könscellerna). Och för att alla data skall passa evolutionsteorin, måste mutationshastigheten dessutom vara konstant samtidigt som den också måste öka! Det senare är förstås helt omöjligt. De som vet om de sistnämnda problemen ignorerar dem, men evolutionseorin är i grunden motbevisad av sig själv, och inte bara av ”yttre” problem.

Slutsats från biologin
Som biolog kan man se att naturen helt och fullt stämmer överens med en skapelse enligt Bibeln, med olika grupper/sorter/slag av djur som skapats från början. Sedan har det skett mikroevolution. Makroevolution motsägs mer och mer av de observationer man gör inom naturvetenskapen, och inget i naturen visar att makroevolution kan fungera. Man kan då fråga sig vilken tro man skall välja. Om det rört sig om något praktiskt, t ex hur man bygger ett hus, så skulle nog ingen tveka. Men nu rör dessa frågor också vår religiösa tro, och då blir det genast lite känsligare för de flesta av oss.


Varför tror vi att jorden är gammal?


För mig var frågan om jordens höga ålder ännu mer självklar än frågan om evolutionsteorin var sann eller inte. Efter gjorda undersökningar var jag rätt klar över att evolutionsteorin inte höll, men jag ville inte ändra mig när det gällde jordens ålder. Allting var miljardtals år gammalt – det fanns inget att diskutera! Men eftersom jag studerat både geologi och fysik hade jag även möjlighet att skärskåda detta område. Motvilligt började jag kritiskt granska varför man menade att jorden var gammal. Det visade sig ganska snart att synen på jordens ålder är grundad på en gammal filosofi från 1700-talet! Denna filosofi, som kallas uniformismen, innebär att det aldrig varit någon katastrof och att allt vi ser på jorden måste ha bildats långsamt. Just därför måste också jorden vara gammal, och just därför skrev Charles Darwin att han fick den tid han behövde för att kunna framlägga sin evolutionsteori.

Under 1800-talet letade man efter metoder som skulle ge höga åldrar på jorden och som stämde med den uniformistiska filosofin, men man hade svårt att hitta några. Till slut upptäckte man radioaktiviteten, och äntligen fick man åldrar i storleksordningen flera hundra miljoner år. Dateringen av den s k geologiska tidsskalan, med alla namn som kambrium, trias, jura, krita, tertiär osv, gjordes utifrån en enda datering. Denna datering har nu förkastats, men man har i princip behållit nästan hela tidsskalan. Man har nu valt ut kanske 1000 dateringar av flera hundra tusen (jag har bara hittat direkta siffror från 1984, då det var ca 500 dateringar av ca 300 000), som precis anses passa denna tidsskala.

Men problemet är att när man daterat berg som man vet hur gamla de är, t ex vulkaner som är yngre än 200 år, har man fått fram att även de kan vara upp till flera miljarder år gamla, fast man vet att de är yngre än 200 år. Och de dateringar, som används för att stödja tron att jorden är 4,6 miljarder år gammal innehåller så mycket brister att de borde förkastas, medan t ex en datering som ger en ålder på 34 miljarder år (dvs mycket högre ålder än någon enda forskare tror är vårt nutida universums maximiålder!) klarar de kriterier som man menar dateringar skall klara.

Jordens höga ålder kommer alltså från en filosofi. Sedan har man letat efter och passat in andra dateringsmetoder i denna ålder. Det går lätt att se detta om man studerar den vetenskapliga litteraturen lite djupare.

Dateringsmetoder som tyder på att speciellt livet på jorden är ungt
De dateringsmetoder som forskare på 1800-talet förkastade, endast för att de givit för låg ålder, gäller dock till stor del fortfarande! Dessutom har många nya mätmetoder visat att speciellt livet på jorden inte kan vara gammalt, men kanske också att hela universum är ungt. Jag skall inte gå in mer på detta, utan hänvisar bara till tabellen här nedan. Om man t ex tar hänsyn till alla fakta man har om kol-14-metoden, ger den som resultat att livet på jorden, inklusive alla fossil, inte kan vara äldre än ca 10 000 år.

Mätobjekt Ungefärlig maximiålder
1. Mutationshastigheten hos människor 10 000 år
2. Indirekt mutationshastighet hos djur 10 000 år
3. Nedbrytning av DNA 100 000 år
4. Aminosyremetoden utan evolutionsteorin 20 000 år
5. Anhopning av kalkskelett på havsbottnen 5 miljoner år
6. Anhopning av sediment på havsbottnen 30 miljoner år
7. Nednötning av kontinenterna 10 miljoner år
8. Anhopning av metallfyndigheter 2000-5500 år
9. Aska och lavautsläpp från vulkaner 175 miljoner år
10. Urlakning av salter från kontinenter 1-32 miljoner år
11. Sönderfall av paleomagnetism 30 000 - 1 miljon år
12. Kol-14-metoden 10 000 år
13. Trycket i oljekällor 10 000 år
14. Jordens magnetfälts avtagande styrka 15 000 år
15. Mängden helium-4 i atmosfären 2 miljoner år
16. Deltauppbyggnad utanför floder 5000 år
17. Förflyttning av bly i jordens skorpa 300 000 år
18. Avsvalning av mäktiga lavaflöden 3000 år
19. Processer på solen 7500 år - 100 miljoner år
20. Långperiodiska kometers livslängd 1 miljon år
21. Kortperiodiska kometers livslängd 10 000 - 100 000 år
22. Poynting-Robertson effekten 10 000 år

Några dateringsmetoder som ger en mycket lägre maximiålder än vad evolutionister och läromedel förmedlar som ”fakta”, för människan och olika djur (nr 1-2), för olika processer som har direkt koppling till livet eller jordens historia (nr 3-18) samt för jorden/solsystemet (nr 19-22). Minimiåldern kan alltså vara mycket lägre än de åldrar som visas i tabellen.

Jordens historia – lång eller kort tid?


Olika växter och djur ligger begravda som fossil i olika lager av t ex förstenad sand eller lera. Detta faktum användes för att konstruera den geologiska tidsskalan. Men inget säger att dessa lager med fossil måste ha bildats långsamt under årmiljoner eller årmiljarder – där kommer vår 1700-tals filosofi in. Ju mer vi undersöker jordens geologiska lager, desto mer måste vi säga – katastrof! Fler och fler forskare håller med. Man kan inte tro att djur och växter dör, sjunker till botten, begravs sakta, och sedan förstenas efter tusentals eller miljontals år. Om det gick sakta, då skulle alla döda växter och djur ha ruttnat bort! Även skal och tänder skulle lösas upp. Ser man närmare på lagren som innehåller mängder av välbevarade fossil (dvs från det som kallas kambrium till tertiär) ser man snart följande mönster:

  • Inga lager bildas i dag på det sätt som de bildats tidigare. I dag bildas oftast små, ofta blandade lager med t ex sand eller lera, över mindre områden och utan att innehålla fossil. I motsats till detta är lagren som innehåller mängder med fossil oftast mycket vidsträckta och täcker ofta hela kontinenter. Dessa lager är dessutom ofta sorterade.

  • De flesta sorters fossil finns utspridda i en stor del av lagren och inte bara i någon begränsad del av lagerföljden. Men när man visar upp bilder i läromedel visar man oftast upp de djur eller växter som dött ut eller de som ser mest underliga ut. Man visar olika djur och växter för olika lager, så att det ser ut som en evolutionshistoria. Det finns faktiskt en historia i lagren, men det ser inte ut som makroevolution: – De djur och växter som lever närmast botten, som rör sig sämst och som flyter sämst, är oftast begravda längst ner. Ju högre upp man kommer i lagren ju fler representanter hittar vi av djur och växter som lever längre bort från havets botten och som rör sig och/eller flyter bättre. Dessutom är ca 95 % av alla fossil från just bottenlevande havsdjur, även om djuren är begravda uppe på kontinenter eller i höga bergskedjor som pressats upp. Även enkla försök med flytande döda djur har visat samma mönster som man ser i lagren med fossil. Döda grodor sjunker oftast snabbare än döda ödlor, som sjunker snabbare än små döda däggdjur, som sjunker snabbare än döda fåglar. Det sistnämnda är alltså ungefär samma mönster som man ser i lagren med fossil. Fossilordningen visar alltså hur djuren och växterna dött och transporterats med vattenströmmar samt sedan begravts.
  • I lagren som innehåller mängder av fossil är oftast materialet som transporterats sorterat med de största stenarna längst ner och finare material ju högre upp man kommer på varje plats. Lager som sägs ha bildats under tiotals eller hundratals miljoner år ser i stället ut som om de snabbt avlagrats av en eller flera jätteströmmar vars hastighet sakta avtagit.
  • Vissa saker behöver lång tid för att bildas, t ex vanlig jord och även berg som är så vittrat att man kan sönderdela det med fingrarna. Det måste åtminstone röra sig om tiotals år, men förmodligen om tusentals år, för att sådana saker skall uppkomma. Det finns gott om jord och vittrat berg över hela vår jords nutida yta, vilket visar att jordens yta utsatts för miljöns påfrestningar under lång tid. Under dessa lager med jord och vittrat berg kan man ofta hitta lager med fossil. Men inte på någon plats, inne i eller mellan dessa ca ”600 miljoner år” av lager som innehåller rikliga mängder med fossil, hittar man riktiga jordar eller vittrat berg. Det finnsinget inne i eller mellan lagren som tyder på att det behövts lång tid för att något där skall ha bildats! Men under dessa lager med fossil hittar man återigen rester av riktiga jordar och vittrat berg! Det finns där – för var och en att se!

Slutsatsen av observationerna av geologin ger följande mönster:

  1. Först uppkommer materien och urberget. Det har skett många preocesser i berggrunden, men inget som måste ha tagit mycket lång tid. (Jag diskuterar inte här urbergets ålder.)

  2. Efter detta följer en lång tidsperiod som vi inte har så många spår av, förutom rester av jordar och vittrat berg ovanpå urberget.
  3. Sedan följer en period av snabb avlagring, där mängder av sand och lera etc transporteras i en väldig världsvid översvämningskatastrof. Mängder av djur och växter har begravts under mäktiga lager med sediment och har blivit till fossil.
  4. Sedan följer återigen en lång tid, ända fram till i dag, innehållande bl a spår från en istid (spåren av istiden tyder på att den startat och slutat snabbt och hållit på i maximalt några tusen år, men istiden hade flera kortare stadier).

Det vi ser på jorden är återigen något som gör att man börjar tänka på Bibeln: Först har det skett en skapelse där jorden uppkommit, sedan har det följt en lång och lugn tidsperiod, sedan har det varit en kort period med snabb avlagring, som mycket lätt kan tolkas som den översvämning som beskrivs i Bibeln, och sedan har det följt en lång period efter översvämningen. Inte mycket att fundera över egentligen. Även om inte alla fakta är lika klara inom geologin som inom biologin, så motsäger de fakta vi ser i oerhört hög grad de flesta tankar vi finner i läroböcker och massmedia om jordens historia.

Även de beskrivningar vi finner i böcker och läromedel om universums uppkomst och historia har många problem. Men, de tar vi inte upp här utan hänvisar till annan litteratur i shopen eller på externa länkar som The Top 30 Problems with the Big Bang och An Open Letter to the Scientific Community.

Slutsats


Mycket av det som presenteras som vanlig vetenskap, i massmedia och läromedel, är i stället en tolkning som man inte tror kan ifrågasättas (jag trodde själv så tidigare, dvs att man inte kunde ifrågasätta evolutionsteorin). En del vägrar att ifrågasätta evolutionsteorin och en del vill hindra att man ens kritiskt granskar den teorin - helt emot hur vetenskap skall fungera.

Det som naturvetenskapliga fakta verkligen visar - det är i överensstämmelse med en skapelse och en historia som den förenklat beskrivs i Bibeln (eftersom Bibeln är förenklad på detta område kan man dock fortfarande ha en del olika tolkningar).


Du som vill veta lite mer om vilka argument som är bäst i diskussionen om vårt ursprung - klicka på länken om Mega-argument.

<< Till startsidan

Sidor


Länkar


Det kanske mest "lurande" av alla citat! Det låter bra, men är totalt fel! Man kan hela tiden observera gravita­tionens verkningar, men man har ALDRIG visat att helt nya djur och växter kan komma till genom evolution! (Än mindre att man ser det hela tiden ...)

“Debatter om evolu­tions­teorin är som argument för olika rivali­serande teorier om gravitationen; vi vet att objekt fortsätter att bara falla under tiden som vi debatterar orsaken.”

Niel A Campbell, Jane B Reece och Lawrence G Mitchell “Biology” (5:e uppl), (Addison-Wesley 1999, 1175 sid), sid 426. (Ca 200 biologer har granskat denna bok ...)